Var inte rädd

Uttrycket ”var inte rädd” återfinns i Bibeln mer än 60 gånger.  Gud vet att vi lätt blir rädda och vill fly undan farorna, så  uppmaningen är absolut något viktigt. Den mest kända texten där vi får höra de orden står i Lukas 2.10. Det är herdarna som får höra ett lugnande ord inför det änglabesök som de just får erfara. ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje”. Egentligen är det inte så konstigt att herdarna var skräckslagna, att få se en ängel var ju inte precis vardagligt, att se en hel kör var nog unikt. Det säger oss också något om änglars utseende och väsen. Det var ingen gullig lite kerub, eller en kall vitklädd man som stod inför dem. Ängeln visade sig i makt och härlighet; Herdarna blev förskräckta.

Var inte rädda. När Gud  riktar samma ord till Josua som skulle efterträda Moses var det människofruktan som stod i centrum. Josua skulle axla Mose mantel och kände att han inte hade kraften och modet att stå upp inför sitt folk som den nye ledaren. Oftast är vi ju så att vi bävar inför det nya, det oprövade, ansvaret som läggs på oss. ”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” (5Mos 31.8).

När Jesus kom gående på vattnet var det lärjungarna som änsligt trodde att de såg ett spöke. Vad annars kunde det vara som rörde sig över vattnet och gick fram till båten mitt ute i havet. Jesus säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” (Luk 14.27) Jesu vandring på vattnet verkade så totalt omöjlig, så trots att de var många i båten (minst 12, säkert fler) kunde de inte bibehålla lugnet och paniken låg på lur.

Var inte rädd! Ett ord som kommer igen gång på gång därför att vi behöver det. Ett ord som inte är bara ett försök att lugna ner, dämpa rädslan pch ångesten. Ett ord som är följt av ett löfte. ”Jag bär bud till er om en stor glädje; ”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte.”; ”Lugn, det är jag.”. Ett ord som vi behöver mer än någonsin, som vår sargade värld behöver höra varje dag. Ett ord och ett löfte som vi kan till oss. Inte för att vi ska fly undan farorna eller ansvaret. Inte för att vi ska befrias från allt som kan drabba oss. Utan för att vi ska kunna stå kvar, kunna axla manteln, möta utmaningarna.

Var inte rädd! Även om vi är mitt i en pandemi där ingen vet hur det egentligen ska sluta. Även om ekomin och samhället vacklar i sina grundvalar. Även om regeringar och statsmän talar om kris och kaos. Även om sjukdom och död visar sig nära och fjärran. Fortfarande säger Herren: ”Var inte rädd:  Jag är med dig alla dagar!”.

Leif Ekström

 

 

Bön efter en jobbig dag (Markus 1.32-35)

 

Vad gör du efter en lång och jobbig dag? Lyssnar på musik? Tittar på TV? Tar en tablett för att koppla av? Evangelisten Markus berättar att Jesus hade haft en dag med fullspäckat schema som pågick långt in på kvällen (Mark 1.32-33). Nästa dag, istället för att sova lite längre, går Jesus upp tidigt för att be (Mark 1.35). Även om hans kropp hade sina behov, ansåg han ändå att bönen var viktigare. Utifrån Jesu exempel finns en hel del vi kan lära oss. 

 

  1. Bönen hjälper att koppla av

Men det handlar inte om någon typ av ”kristen yoga”. Det bönen gör är att den får oss att vila i Gud. Läs psalm 91.1. Den kristne finnar sin vila i Herren (Matt 11.28). Fysisk trötthet kan botas med en god natts sömn. Andlig och emotionell trötthet finner bara sitt botemedel i Kristus. Psalm 131 visar på hur tron kan hjäpa oss att vila. Be är att visa vår tro och lägga allt i Herrens händer. Den som på det sättet överlämnar allt åt honom kan vila.

 

  1. Bönen ger ny styrka

Jesus jobbade till sent och gick upp tidigt för en ny arbetsdag (Mark 1.38-39). Bönen är inte en vitaminkur eller en energidryck, men den ger ny kraft. Den ger oss trygghet och tillförsikt (Jes 40.28-31). Den Gud som aldrig sover eller vilar är den som kan förnya sitt folks kraft. Det finns mycket som kan trötta ut oss: som att göra det vi inte vill, eller att leva utan mål och mening. Den kristne finner meningen med sitt liv i Kristus. (Rom 14.7) Ett liv som har sitt centrum i Herren finner ny kraft.

 

  1. Bönen förbereder en ny dag

Det är därför jag har gått ut”, säger Jesus (Mark 1.38). Han visste sin uppgift i livet. Ändå kände han behov av att be inför alla större beslut och händelser. Två exempel: Innan han ska välja ut de tolv ber han (Luk 6.12-13). Innan påsken och korset tillbringar Jesus natten i bön (Joh 18.1). På samma sätt får vi vara inför Herren inför de beslut som vi måste ta. Det bästa sättet att finna meningen med sitt liv och en riktning att följa att söka ledning i bön.  

 

Att be betyder inte alltid att be om något. Att be är också ett sätt att lära känna sig själv. När man öppnar sitt hjärta inför Gud upptäcker man saker om sig själv som man kanske inte ens hade en aning om. Bön är inte ett sätt att försöka övertyga Gud och få honom att göra det vi vill. Bön är ett möte mellan mig och Herren. Det hjälper oss att förstå var vi är och hur vi kan gå vidare. Så när dagen är extra jobbig stanna upp en tid i bön. Ju mer vi har att göra, desto viktigare att ge bönen den tid den behöver.

Leif Ekström

 

Efter Påsken

Golgata och uppståndelsen hade förvandlat lärjungarnas liv på ett radikalt sätt. Efter det som hänt kunde de inte räkna mer med att ha Jesus med sig i sina vandringar. De var tvungna att lära hur man klarar sig utan Jesus fysiska närvaro; att inte se, höra och känna hans närhet på ett påtagligt sätt.

Just därför var gemenskapen mellan de troende så mycket viktigare. De behövde varandra och behövde de upplevelser som de tillsammans hade delat. Nu skulle de, tillsammans, föra evangeliet över hela världen. De skulle möta motstånd och förföljelse, hat och avund. Det som skulle kunnat vara slutet på gruppen omkring Jesus, dvs, hans frånvaro – avsaknaden av den starke ledaren – skulle i stället bli en enande och stärkande faktor.

I den gemenskapen var alla viktiga. Alla hade sina svagheter, men också styrkor och gåvor. Då fanns inte längre plats för anklagelser och ifrågasättanden. Petrus behövde inte höra att han förnekat sin mästare. Tomas behövde inte bli påmind om sin otro. De andra lämnade sin feghet bakom sig. Läser man apostlagärningarna verkar det som om till och med Judas var saknad. Lärjungarna kände sig drivna att fylla tomrummet efter en god vän som gått förlorad.

Sann kristendom har som kännetecken denna känsla av gemenskap och beroende. Ingen är ersättbar och var och en som försvinner saknas. Även om det skulle vara en förrädare, någon som bär på stora tvivel, eller som har svårt att erkänna sin tro inför andra. Människor är inte förbrukningsartiklar och deras liv måste alltid vara församlingens viktigaste prioritering.

Låt oss nu för den skull inte vara hycklare och påstå att det inte finns en del som vi med nöd och näppe står ut med. Det kanske är så att många tänker precis så om mig eller dig. Många gånger har vi som kristna och församlingar syndat genom att kasta eller frysa ut människor som inte passar in. Vi har då syndat mot enheten och gemenskapen. Det finns ingen större värde i Guds rike än ett människoliv och var och en som går förlorad är ett nederlag. Konsekvenserna av detta kan ta år, eller årtionden, att läka ut.

Gemenskapen i Guds församling är också dess styrka, så låt oss ge varandra det stöd var och en behöver, de ord som läker och styrker. ”Petrus” kanske fortfarande väntar på det där budskapet riktat just till honom. ”Tomas” har ännu inte fått den hjälp han behöver för att besegra sina tvivel. Och ”Paulus”, full av nya idéer och strategier, har ännu inte funnit sin plats i församlingen. De väntar just på dig.

Leif Ekström

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.