Kategoriarkiv: Församlingen

Vad vi tror på

Share

Vi tror på Gud, Fader allsmäktig, himlens och jordens skapare.
Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.

Vi tror på den helige Ande,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och det eviga livet.

Det du just nu har läst kallas den Apostoliska Trosbekännelsen. En text som har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom på 200-talets början. Den kallas apostolisk, eftersom den anses vara en pålitlig sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet.

Texten bygger delvis på aposteln Paulus definition av kristen tro i Romarbrevets tionde kapitel, vers 9: “Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.”

Efter att ursprungligen använts framför allt som dopbekännelse, är nu denna text den mest använda av de färdigformulerade kristna trosbekännelserna.

Tron är dock mycket mer än väl formulerade ord. Det handlar om liv, och om gemenskap med Gud och med varandra. Som kristna följer vi Jesus som sa “Som Fadern har sänt mig så sänder jag er.” (Joh. 20:21) Vi är kallade till att leva ut och dela med oss av de goda nyheterna om Guds kärlek till människorna. Det är vår utmaning och vårt uppdrag.

Vi tror att Gud vill förvandla människors liv såväl som samhällen och världen. Vi vill följa Jesus Kristus och tror att han visar sig genom Bibeln, den kristna traditionen och livet i församlingarna och genom det liv vi kristna lever i lyssnande, bön och genom att dela våra liv med människor i vår omgivning.

Bibeln är grunden till vår tro och för oss är hela Bibeln Guds ord och att varje bibelbok är inspirerad av Gud och har skrivits ner av människor som var drivna av den helige Ande.

Vi praktiserar dop till Kristus baserat på den personliga bekännelsen. Genom dopet i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, blir en människa delaktig i den försoning som Kristus gett genom sin död på korset och blir en del av kyrkan.

Den första satsen i trosbekännelsen talar om Gud Fadern. I Bibeln presenteras aldrig Gud. Det finns ingen introduktion om vem Gud är eller hur han bäst ska beskrivas. Det är snarare så att Bibeln förutsätter att läsaren vet vem Gud är. Därför blir vår bild av Gud ofullständig och begränsad. Dessutom är det så att vi, begränsade människor, inte kan beskriva den Evige och Obegränsade. Men vi försöker utifrån Bibelns ord förstå vem Han är.

Det Bibeln lär oss är att Gud är ett andligt väsen, med identitet och personlighet. Han är evig, oföränderlig och fullkomlig i sig själv. Vi använder också ord som helig, rättvis, kärleksfull och barmhärtig. Tre ord från som finns med i trosbekännelsen säger en hel del om vem han är.

  1. Gud Fader. Att beskriva Gud som en Far skapar vissa svårigheter. Våra fäder har många goda sidor, men är också ofullkomliga. Fadersbilden kan i vissa fall skapa en idé om att Gud är auktoritär, sträng, känslokall och till och med våldsam. Dessutom är Gud ande och därmed inte av manligt eller kvinnlig kön. Ändå kommer uttrycket Fader igen gång på gång i Bibeln. Jesus använder det flitigt och när han ska lära sina lärjungar grunderna i en bön börjar han med ”Fader vår”. I vissa bibeltexter sägs också att Gud är som en mor. När Gud kallas för Far har författaren den positiva fadersbilden i tanke. Fadern som älskar sina barn, som tar hand om dem, som har omsorg, som bryr sig och som underhåller de sina.
  2. Allsmäktig. Ofta får vi frågan: ”hur kan Gud var allsmäktig och god när världen ser ut som den gör?” Vi tror att Gud har all makt i sin hand och kan göra precis det han vill. Det betyder dock inte att han gör det. När han skapade människan gav han henne en fri vilja och inte som en viljelös robot. Gud tränger sig inte på. Han använder inte sin allmakt för att tvinga oss dit han vill. Varje människan kan själv bestämma hur hon vill vara och handla mot sin nästa och världen. Konsekvenserna av sitt handlande får hon förstås också bära själv. En viktig del i tanken på att Gud är allsmäktig är bönen. Bönen är en dialog mellan människan och Gud. Den kristna bönen är först och främst inte begär och krav på Gud, utan hjärtats samtal med Gud. Den som ber befinner sig inför Gud och får tala med honom, vilket kan ske både med och utan ord. Samtidigt kan vi i bönen tala med Gud om allt och be allt som hjärtat önskar, till exempel om förlåtelse eller hjälp i svåra situationer.
  3. Skapare. Vi tror att Gud skapat jorden och allt som är på den. Skapelseberättelsen i 1 Mosebok, dvs Bibelns första bok, är skriven på ett sådant sätt att alla människor i alla tider kan förstå budskapet. Språket är inte vetenskapligt och skulle inte kunna vara det för vetenskapen förändras kontinuerligt. Det som sas för 100 år sen är idag förlegat och det som vetenskapen idag säger vara sant kan i framtiden vara helt bortglömt. Bibeln säger att Gud har skapat allt, men inte hur han gjorde eller vilka processer som pågick för att detta skulle ske. Teorier som evolutionsteorin är mänskliga försök att hitta modeller som förklarar hur det hela kan ha gått till. Att tro på en skapare medför ansvar. Vår värld, Guds unika och fantastiska skapelse, ska vårdas med omsorg och ansvar. Vi har inte fått rätten att handla med den som vi vill eftersom det inte är ett slumpens verk som vi kan slita ut. Bibeln säger att människan endast är en förvaltare, att hon fått i uppgift att odla och bevara skapelsen.

Den andra satsen i trosbekännelsen talar om Jesus Kristus. Bibeln har mycket att säga om vem Jesus är.

  1. För det första säger Bibeln klart att Jesus är Gud. I den bön som finns registrerad i Johannes 17 säger Jesus att han och Gud Fader är ett (Joh 17.21). Jesu gudomlighet innebär att all makt och alla möjligheter finns i Jesus Kristus, men också att all ära och lovsång också ska tillfalla honom.
  2. Det andra är vi lär oss är att Jesus blev helt och hållet människa. När trosbekännelsen (och Bibeln) säger att Maria blev havande genom den Helige Ande betyder det att Jesu tillkomst var ett övernaturligt ingripande i Marias kropp, hon blev gravid genom ett under, ett mirakel. Även om Jesus var (är) Gud, föddes han som en vanlig människa och levde hela sitt liv som en vanlig människa – 100%. Endast som människa kunde Jesus ta vår plats på korset, dvs, bära det straff som egentligen skulle tillfalla alla människor och eftersom han själv inte bar någon synd, alltså var oskyldig, gäller hans död för alla människor. Självklart är det upp till var och en att besluta om man vill att Jesu gärning ska gälla för sin egen del eller inte. Att få ihop detta att Jesus var både 100% Gud och 100% människa är inte lätt. Det finns många olika sätt att försöka förklara hur det kunde gå till och inget av dem är riktigt tillfredställande. Men även om vi inte kan förstå, tror vi ändå att det är så.
  3. Det tredje som är grundläggande i vår tro är att Jesus dog på ett kors för våra synder, men också att han inte förblev död utan uppstod. När Jesus dör på korset tar han på sig all vår synd och alla våra svagheter. När han uppstår vinner han en evig seger över döden och ondskan. Under en tid har han gett de som tror på honom uppdraget att berätta om denna sanning så att alla ska få en möjlighet att ta ställning till det erbjudande som Gud ger oss om en evig gemenskap men honom.

Påsken budskap är tydligt och klart. Jesus dog för våra synders skull, han bar dem på korset och därför kan vi få förlåtelse och frälsning. Jesus uppstod igen och har all makt i sina händer. Mer än vår frälsare, vill han också vara herre i våra liv. Att ta emot honom är alltså att underställa sig hans vilja och bli en Jesus lärjunge.
Efter 40 dagar tillsammans med sina lärjungar blir Jesus uppryckt till himlen. Enligt Paulus ord i Filipperbrevet 2 ”har Gud upphöjt honom [Jesus] över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”. I Kolosserbrevet skriver samme Paulus att Jesus ”är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen”. Jesus Kristus är Herre!

En viktig del av vår bekännelse är också att vår tro att Jesus en dag ska komma tillbaka. Då ska alltid falla på sin plats. Ondskan och synden blir definitivt besegrade och en ny tid kommer av fred och frid. Det är det vi talar om när vi säger att vi skall komma till himlen för att där få leva i evighet hos Gud. Många av de händelser som ska föregå Jesu återkomst finns beskrivna i Bibeln. Vi kallar den för tidstecken. Tyvärr är det inte alltid lätt att tolka alla dessa tecken. Jesus varnar till och med för att försöka göra prognoser eller spika något datum. Det enda vi vet är att tecknen visar oss att tiden går mot sitt slut och det som Bibeln profeterat är på väg att bli en verklighet.

En annan viktig del i trosbekännelsen, som vi kanske inte så ofta vill tänka på, är domen: den stund när vi inför Gud får stå till svars för de beslut och handlingar vi gjort i livet. Vi vet att ingen människa är fullkomlig och därför kan ingen stå inför Herren och på egna meriter vinna himlen. Det är bara genom Jesu död på korset som vi kan få våra fel, brister och synder sonade.
Domen innebär att vi får stå för det beslut vi tagit: om vi vill leva i gemenskap med Gud eller inte. Den egentliga skillnaden mellan himmel och helvete är just detta: att leva i Guds närhet eller långt ifrån honom. Beslutet är personligt och det finns ingen möjlighet att skylla ifrån sig. Valet är ditt!

När den apostoliska bekännelsen skrevs på 200-talet var det de stora frågorna omkring Jesu person och hans betydelse för vår frälsning som stod i centrum. Därför blev paragrafen om den Helige Ande mycket kort. Vid senare tillfällen har dock diskussionerna om den Helige Andes verk i och genom församlingen varit desto mer livliga. Centralt i förståelsen av vem den Helige Ande och vad Han gör är Jesus undervisning som finns återgiven i Johannesevangeliets 14nde och 16nde kapitel. Utifrån det kan vi fastslå att:

  1. Den Helige Ande lever i alla kristna som tagit emot Jesus som sin frälsare (Joh 14.16);
  2. Den Helige Ande hjälper oss att förstå och komma ihåg Jesu ord och undervisning (Joh 14.26);
  3. Den Helige Ande kan vara verksam i alla människor som lyssnar till Guds ord – det är Anden som visar vad som är synd, rättfärdighet och dom. Jesus förklarar själv begreppen på detta sätt: ”Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd” (Joh 16.8-11).
  4. Den Helige Ande är sanningens ande; han visar alltid på Jesus Kristus och sanningens i Hans ord.

Utifrån den övriga undervisningen i Nya Testamentet förstår vi att Anden var mycket aktiv i den första församlingen och att detta kan ske och sker även idag: Under, helanden, olika tecken, profetior och tungotal är vanliga i den bibliska texten och är också en verklighet som dagens kristna kan och bör leva i.

I den tredje paragrafen i trosbekännelsen kommer också temat Församlingen. Tre ord är viktiga: kyrkan är helig, universell och de heligas gemenskap. Med helig menas inte felfri utan avskild. Eftersom kyrkan (eller församlingen) är sammansatt av människor kan den inte vara felfri eller syndfri. Dess medlemmar felar (eller syndar) och kyrkan – både lokalt och i stort – begår stora misstag och synd. Ändå ska kyrkan vara helig. Den ska vara avskild för Gud och endast för honom. Kyrkan får inte ha andra herrar än Herren Gud, den får inte ha andra lagar och förordningar än Guds ord, den får inte ha andra drivkrafter än önskan att ära Guds namn och göra Han Rike utbrett i världen.
Med universell menas att alla som tagit emot Jesus som sin personlige frälsare till Kyrkan, oberoende av vilket samfund, kyrka eller gemenskap de valt att finnas med i. I uttrycket ”de heligas gemenskap” framgår att kyrkan finns till för människan och inte tvärtom. Samtidigt visar det på ett inneboende behov i alla kristna att söka sig till gemenskap. Det är mycket svårt att stå fast i sin övertygelse i ensamhet. Vi behöver alla varandra.
Det är intressant att observera att nästa uttryck i trosbekännelsen – syndernas förlåtelse – kommer omedelbart efter orden om gemenskapen. När Jesus lär ut den bön som kallas ”Fader vår” och som blivit en grund för allt böneliv, märks tydligt att gemenskap och förlåtelse står varandra mycket nära: ”förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss”. (Matt 6.12) Jesus så att såga binder Guds förlåtelse till det sätt på vilket vi förlåter varandra.

De sista två uttrycken i trosbekännelsen handlar om livet efter detta. Dels bekänner vi vårt hopp till en uppståndelse efter döden, dels uttrycker vi vår tro att en gång få leva i evighet tillsammans med Gud. Den kristna tron säger att döden inte är slutet, snarare en dörr in i evigheten. Det betyder ju inte att vi inte sörjer när någon som älskar dör, skilsmässan är en verklighet här och nu, men mitt i sorgen bär vi ett hopp om att en gång få se varandra åter i den evighet som Herren förberett. Trosbekännelsen börjar med att proklamera att Gud är alltings skapare och Herre. Den avslutas med ett erkännande att vi är helt beroende av Honom, både nu i detta liv, men också i livet efter döden.

Lämna en kommentar

Under Församlingen