Älska sig själv

Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl. Ps 139:14

Det är inte själviskt att älska sig själv. Om vi inte älskar oss själva, så kan vi inte heller älska andra. Felet med själviskheten är, att den begränsar omsorgen till det egna och utestänger andra. Kärleken däremot utestänger inte. Den är gränsöverstigande och överflödande. Men kärleken börjar ändå med det som är nära, den egna personen, ens närmaste, den egna trakten.

Genom att förstå sig själv lär man sig förstå andra. Genom att acceptera sig själv och sin situation kan man acceptera andra i deras situation . Den som föraktar sig själv kan lätt beundra vissa andra, men samtidigt drar han med sig några olycksbröder i sitt självförakt. Det är en psykologisk omöjlighet att bära på själförakt och samtidigt hysa aktning för sin nästa.

"Älska din nästa såsom dig själv", det är en vis regel för samlevnad. Det heter inte: älska din nästa och strunta i dig själv, förakta dig själv. Nej, regeln är "din nästa såsom dig själv". Om vi älskade oss själva som vår nästa och vår nästa som oss själva, då skulle det råda balans och fred i samlevnaden mellan människor. Ingen skulle flyta ovanpå och ingen förtryckas.

Vi människor är delar i en helhet, där alla är beroende av alla. Den ena delen är inte ovärdigare än den andra och inte heller värdefullare. Varje del har sitt eget värde - i sig själv och för helheten.

Man är sig själv närmast. Jag säger det som ett faktum och inte som en cynism. Först och främst har man ansvar för sitt eget liv. Det är jag själv som har huvudansvaret för mitt kroppsliga, själsliga och andliga väl. När man är liten, blir man omhändertagen. Någon annan tröstar, uppmuntrar, varnar och planerar. Men det normala är, att man successivt tar över ansvaret för sitt eget liv. Det hör till en människas mognad att kunna ta vara på sig själv och fylla sina egna elementära behov. Det finns perioder, då man ställs inför uppgiften att vara som en mor eller far åt sig själv. När man är som ett otröstligt barn, får man försöka trösta sig själv, så gott det går. Man behöver ha tålamod med sig själv, förståelse för sin egen begränsning, ja, kärlek till det vilsna barn man är trots myndig ålder..

Hur får man kärlek till sig själv?

När andra bemöter oss kärleksfullt, bidrar det till. att vi kan se på oss själva med samma kärlek. Såsom andra ser på oss, så ser vi i hög grad på oss själva. Nu kan vi människor ge varandra ett ganska stort mått av kärlek, t.ex. som föräldrar, makar, vänner. Men ändå är vår kärlek alltid begränsad och bristfällig. Den stora kärleken, den som vi drömmer om och som vi egentligen behöver, den kan vi inte ge varandra. Hur ska en människa, som alltifrån barndomen varit undernärd på kärlek, kunna älska sig själv?

Den yttersta anledningen till att vi kan älska oss själva är Guds kärlek. Om det verkligen är så, att Gud älskar mig sådan jag är, då kan jag också älska mig själv. Inte kan jag förakta den som Gud själv ger ett oändligt värde? I Guds ögon är vi inte värdelösa utan ovärderliga pärlor i hans smyckeskrin, oändligt dyrbara, älskade ända till döds. Vi får se oss själva i hans blick, med Guds ögon, full av barmhärtighet och upprättelse. Därför att han först har älskat oss, kan vi älska oss själva.

Herre, öppna mina ögon för din kärlek så att jag ser mig själv i din blick, så att jag ser min nästa med dina ögon och upptäcker skönheten hos var och en.

Ha en fin höst!

David